Ensamhet är en märklig företeelse. Den kommer i så många former... Ungefär som moln.
Självvald ensamhet. Ensamhet i tvåsamhet. Total ensamhet. Skön ensamhet. Ensamhet i sorg. Ensam i en folksamling. Känsla av ensamhet. Ja... det finns nog lika många ensamhetsarter som hundraser skulle jag tro.
Just nu upplever jag flera ensamhetskänslor samtidigt.
Jag är ensam några dagar, för att min man inte är hemma. Det är inte en helt negativ form av ensamhet. Ganska skönt till och med. Sålänge det inte händer för ofta. Vi har ju trots allt valt att leva ihop.
Jag känner också en längtan efter ännu mer ensamhet. En total ensamhet. Eller är det kanske en total stillhet och avkoppling jag längtar efter? Mammatjatsfri. Slippa prata med någon alls! Min drömsemester just nu är nog en retreat. .. En semester helt i mitt eget sällskap. Med mina egna behov i fokus.
Vilka det nu är....
Sova, kanske? Läsa? Tänka? Träna? Ibland roar jag mig med att drömma om det där.... vad jag skulle göra om jag fick några dagar med tom tid. Inga måsten. Ingen planering. Bara jag i en oändlig, flytande parallell verklighet.
Jisses så trist!! För mina behov innefattar ju barnkramar, middagskaos, våta regnkläder, doften av nytvättat... och nerkissade små underkläder. Min familj. Och mina vänner. Mina vänner är en stor del av mina behov.
Och däri ligger den tyngsta formen av ensamhet som jag erfar just nu. Den är delvis självvald. Och obegriplig.
Jag har många vänner. Nära vänner. Vackra människor som orkar bry sig om. Som finns. Som får mig att skratta. Och gråta. Sådär som det ska vara med vänner.
Men för ett år sedan förlorade jag den vän som stod mig allra närmast. Den som visste allt. Som har hållt min hand och torkar mina tårar genom de allra tyngsta stunder och som skrattat med mig nästa sekund. Som jag litade på med mitt liv. Som aldrig någonsin skulle svika. Och som jag kunde göra detsamma för. Ni vet, den där innerliga ömsesidigheten.
Sen försvann hon. Plötsligt och obarmhärtigt. Och mitt i sorgen kände jag mig så grymt sviken. När jag som mest behövde henne för att lindra smärtan var det istället på grund av henne som den fanns. Jag var så vilsen. Och så fruktansvärt ensam. Smärtan var på en nivå jag inte kan beskriva.
Mina andra vänner var fantastiska. De stöttade. Kramade. Fanns.
Men allt eftersom månaderna gått har jag byggt upp en distans. Jag har inte orkat. Inte vågat. Det känns tryggare att bara lita på sig själv. Att öppna sig, vara naket ärlig, sätta ord på sina rädslor, gör mig sårbar. Jag kan inte riskera att bli lämnad ensam i ett svart hål med mina känslor igen.
Mina vänner är så fina! Med dem skrattar jag, pratar, har roligt med och spyr galla över livet förtretligheter. Men den där innerliga förtroligheten klarar jag inte av. Att ämna ut mig totalt och känna mig trygg med det. Jag kan inte...
Jag kan inte åka hem till någon mitt i natten och fulgråta i deras soffa över en kopp te. Inte för att jag inte vill. För att jag inte orkar. För hur skulle jag klara att bli lämnad av någon så nära igen? Det känns tryggare med distans just nu.
Jag hoppas att det går över. Att det blir bättre. Att jag vågar lita på livet igen. För denna ensamhet är förlamande.....
