Eländig...

Ida känner jag mig ledsen. Sådär innerligt, uppgivet ledsen.
Idag skulle jag behöva en vän. En vän som såg. Och förstod. Som inte tröttnade på mig och tyckte jag vad jobbig. Som orkade ta sig tid. Jag vet inte om jag har någon sådan vän längre.... Kanske har jag det, men har tappat förmågan att se det?  Om jag inte har det är det förmodligen mitt fel.
Jag har börjat känna mig allt mer oönskad i sociala sammanhang. Jag har fått för mig att mina vänner egentligen inte är så måna om att träffa mig. Så jag har slutat tjata.... orkar inte försöka just nu. Och ingen hör av sig. Någonsin.
Ingen kommer förbi. Ingen efterfrågar mitt sällskap.
Det är säkert mitt eget fel. Jag har varit väldigt gnällig senaste året. Och själv inte riktigt orkat hålla kontakten uppe.
Men när dessa dagar kommer, när jag verkligen hade behövt någon att älta med, att gråta hos... någon som sa att allt skulle ordna sig. Att jag kommer klara det här.... Då finns ingen här. Och då blir ensamheten och utanförskapet så tydligt.
Jag har världens bästa och finaste familj. Men jag behöver vänner också.

Jag har tagit några beslut, som såhär i efterhand kanske har bidragit till att den där närheten med vännerna försvunnit. Att innerlighet och förtroende avtagit. Kanske hade jag valt annorlunda om jag vetat det.

Nåväl... man kan ju inte tvinga någon. Och livet förändras ju varje dag. Men är det ens möjligt att hitta nya vänner såhär sent i livet? Hur gör man?

För dagar som dessa behöver jag vänner... När gråten sitter som en klump i halsen och de dåliga nyheterna bara blir fler.... När man kämpar sig igenom varje dag med ett leende på läpparna, trots att man bara vill skrika. Gråta. Ge upp.
Vem kan man då ventilera med? Vem kan ge tröst, pepp och stöttning.
Vem kan man ringa utan att störa. Vem har inte nog med sitt?
Jag har suttit åtskilliga timmar med vänner som gått igenom tuffa tider.  Jag har gjort vad jag kunnat för att hjälpa och stötta. Jag har ringt, kommit förbi, aldrig tvekat. Men jobbiga tider går över. Och då behövs jag inte längre.

Kanske låter jag bitter och elak... men nog önskar man att någon skulle orka fråga "Hur mår du egentligen?" och faktiskt vilja lyssna på svaret....

Självkritik, misslyckanden och skam...den som ger sig!

Jag skäms.
Egentligen inte över mig själv. Inte över den jag är. Men över alla mina misslyckanden.
Jag skäms över att jag har en kropp som vägrar samarbeta. Som gång på gång får mig att ge upp. Att resignera.

Jag är så kluven till det här med kroppsuppfattning, vikt, hälsa och träning. För vems skull??
Mitt stora problem är egentligen inte att jag är fet. Det är liksom jag. Jag är "den där tjocka". Mitt problem är andras bild av överviktiga människor. Fet = ohälsosam i de flestas ögon. Och visst kan de ha rätt på sätt och vis. Självklart är det inte bra för kroppen att dra runt på en massa extra fläsk. Jag är sjukligt fet MEN jag är inte sjuk!
Så länge jag kan komma ihåg har jag lidit av min övervikt. Jag har gjort vad jag kan för att bekämpa den. För att passa in. För att duga. För att bevisa, både för mig själv och för alla andra att jag duger. Jag äter bra kost. Jag tränar. Jag lever aktivt. Men jag går inte på några plågsamma svältkurer. Mitt mål är och förblir att MÅ bra. Och det gör jag. Hälsomässigt finns det inga fel att hitta. Min ryggvärk hör inte ihop med övervikten.  Inte ens mina onda knän har fart illa av min tyngd. Jag har perfekta värden på allt mätbart och en betydande muskelprocent. Läkarna har sagt till mig att min kropp mår bra och att jag hellre ska fortsätta som jag gör än fokusera på viktnedgång.  Risken är då att energin till träning skulle ta slut.... och det skulle vara betydligt sämre för min kropp.
Så... jag äter bra mat med ett helt okej snittintag på kalorierna. Jo, jag har full koll på dem.... Efter närmare 30 års viktkamp är det svårt att låta bli. Jag kan det mesta som har med kost och nutrition att göra och har läst åtskilliga studier och teorier som ligger till grund för diverse olika kostråd. 
Jag är påläst. Och jag är träningsvan.
Jag har tränat mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Det är kul att träna. Och inte bara det, jag BEHÖVER träna. Det är min livförsäkring. Min smärtlindring. Och något av de få saker som kan få mig att känna mig riktigt jäkla nöjd över mig själv! Om det går bra, vill säga. För ofta gör det inte det.  Ofta känner jag mig sviken av min kropp. Den vägrar samarbeta. Vi är inte på samma sida. Jag försöker ge den allt den behöver. Näringsrikt kost, tillräckligt med vila och så träningen då. Ofta slutar mina satsningar i tårar och frustration. Jag känner mig verkligen som en riklig looser. Jag klarar inte av att fullfölja. Jag ger upp. Jag misslyckas. Och jag läser avsmak i andras ansikten. Men det är ingenting mot avsmaken i mitt eget hjärta. Jag hatar att min kropp vägrar ge mig någon belöning. Jag avskyr valkarna, som bara växer trots att jag senaste året tränat mer och ätit bättre än någonsin förut. Ingen kan förklara det. Ingen vill förklara det. Men egentligen handlar det om att ingen vågar. För folk tror att jag ljuger. Det är inte konstigt. Det skulle jag med tro. Det är klart att jag sitter hemma i soffan och äter chips istället för att träna. Det förstår ju vem som helst. Annars går man ju inte upp i vikt. Eller...?

Så jag tänkte att jag ville sätta upp mätbara mål. Synliga mål. Det landade i ett försök till tjejklassikern.  Jag tänkte, att ingen kan väl fortsätta tro att jag är en lat soffpotatis om jag genomför en tjejklassiker. Superkul!!
Men att lära sig åka skidor från noll, under en i stort sett snöfri vinter var mer än jag klarade. Att det dessutom sammanföll med ett av mina värsta smärtskov hittills gjorde att jag fick vika mig. Ingen tjejvasa i år. Så enormt besviken. Men fast besluten att köra nästa år i stället!

Det hjälper dock inte. Jag har ju redan misslyckats. Jag vågade inte ens försöka. Jag var för dålig. För värdelös. Jante  parkerade på min axel och skriker i mitt öra: Trodde du verkligen att ett fläskberg skulle klara det där?? Vem tror du att du är?? Du borde skämmas! Lämna sånt till de som klarar av det. Göm dig i en vrå med chipspåsen där du hör hemma och spring inte ivägen för äkta träningsmänniskor på gymmet! Du är en förlorare. Du platsar inte!!

De svider. Lusten att prestera försvann. Det är redan försent att bevisa att jag kan, jag har ju redan misslyckats. De få som faktiskt trodde på mig tycks också ha gett upp på mig nu. Peppen och de uppmuntrande tillropen har tystnat. Istället får jag gång på gång höra att det nog var "lika bra". Att jag ska lyssna på min kropp.

Jag undrar bara varför? Varför ska jag lyssna på min kropp när den aldrig lyssnar på mig?
Jag skäms. Över mig själv. Över mina misslyckanden. Över mina påstådda bortförklaringar. Och över min kropp.

Men samtidigt vet jag att det inte är något alternativ att ge upp. Jag kanske backar från andras uppmärksamhet. Men jag måste fortsätta min kamp. För hade jag inte kämpat mot min kropp hela livet, hade jag resignerat och satt mig i soffan istället, då hade jag förmodligen inte levt idag. Då hade inte min kropp orkat allt den gått igenom. Det är min förbannade skyldighet att fortsätta kampen! Att svälja skammen och tårarna. Att resa mig en gång till. Att fortsätta blunda för de föraktfulla blickarna och flinen på gymmet.
Och inte lyssna på omvärldens fördomar.
För min skull.