Eländig...

Ida känner jag mig ledsen. Sådär innerligt, uppgivet ledsen.
Idag skulle jag behöva en vän. En vän som såg. Och förstod. Som inte tröttnade på mig och tyckte jag vad jobbig. Som orkade ta sig tid. Jag vet inte om jag har någon sådan vän längre.... Kanske har jag det, men har tappat förmågan att se det?  Om jag inte har det är det förmodligen mitt fel.
Jag har börjat känna mig allt mer oönskad i sociala sammanhang. Jag har fått för mig att mina vänner egentligen inte är så måna om att träffa mig. Så jag har slutat tjata.... orkar inte försöka just nu. Och ingen hör av sig. Någonsin.
Ingen kommer förbi. Ingen efterfrågar mitt sällskap.
Det är säkert mitt eget fel. Jag har varit väldigt gnällig senaste året. Och själv inte riktigt orkat hålla kontakten uppe.
Men när dessa dagar kommer, när jag verkligen hade behövt någon att älta med, att gråta hos... någon som sa att allt skulle ordna sig. Att jag kommer klara det här.... Då finns ingen här. Och då blir ensamheten och utanförskapet så tydligt.
Jag har världens bästa och finaste familj. Men jag behöver vänner också.

Jag har tagit några beslut, som såhär i efterhand kanske har bidragit till att den där närheten med vännerna försvunnit. Att innerlighet och förtroende avtagit. Kanske hade jag valt annorlunda om jag vetat det.

Nåväl... man kan ju inte tvinga någon. Och livet förändras ju varje dag. Men är det ens möjligt att hitta nya vänner såhär sent i livet? Hur gör man?

För dagar som dessa behöver jag vänner... När gråten sitter som en klump i halsen och de dåliga nyheterna bara blir fler.... När man kämpar sig igenom varje dag med ett leende på läpparna, trots att man bara vill skrika. Gråta. Ge upp.
Vem kan man då ventilera med? Vem kan ge tröst, pepp och stöttning.
Vem kan man ringa utan att störa. Vem har inte nog med sitt?
Jag har suttit åtskilliga timmar med vänner som gått igenom tuffa tider.  Jag har gjort vad jag kunnat för att hjälpa och stötta. Jag har ringt, kommit förbi, aldrig tvekat. Men jobbiga tider går över. Och då behövs jag inte längre.

Kanske låter jag bitter och elak... men nog önskar man att någon skulle orka fråga "Hur mår du egentligen?" och faktiskt vilja lyssna på svaret....