Eländig...

Ida känner jag mig ledsen. Sådär innerligt, uppgivet ledsen.
Idag skulle jag behöva en vän. En vän som såg. Och förstod. Som inte tröttnade på mig och tyckte jag vad jobbig. Som orkade ta sig tid. Jag vet inte om jag har någon sådan vän längre.... Kanske har jag det, men har tappat förmågan att se det?  Om jag inte har det är det förmodligen mitt fel.
Jag har börjat känna mig allt mer oönskad i sociala sammanhang. Jag har fått för mig att mina vänner egentligen inte är så måna om att träffa mig. Så jag har slutat tjata.... orkar inte försöka just nu. Och ingen hör av sig. Någonsin.
Ingen kommer förbi. Ingen efterfrågar mitt sällskap.
Det är säkert mitt eget fel. Jag har varit väldigt gnällig senaste året. Och själv inte riktigt orkat hålla kontakten uppe.
Men när dessa dagar kommer, när jag verkligen hade behövt någon att älta med, att gråta hos... någon som sa att allt skulle ordna sig. Att jag kommer klara det här.... Då finns ingen här. Och då blir ensamheten och utanförskapet så tydligt.
Jag har världens bästa och finaste familj. Men jag behöver vänner också.

Jag har tagit några beslut, som såhär i efterhand kanske har bidragit till att den där närheten med vännerna försvunnit. Att innerlighet och förtroende avtagit. Kanske hade jag valt annorlunda om jag vetat det.

Nåväl... man kan ju inte tvinga någon. Och livet förändras ju varje dag. Men är det ens möjligt att hitta nya vänner såhär sent i livet? Hur gör man?

För dagar som dessa behöver jag vänner... När gråten sitter som en klump i halsen och de dåliga nyheterna bara blir fler.... När man kämpar sig igenom varje dag med ett leende på läpparna, trots att man bara vill skrika. Gråta. Ge upp.
Vem kan man då ventilera med? Vem kan ge tröst, pepp och stöttning.
Vem kan man ringa utan att störa. Vem har inte nog med sitt?
Jag har suttit åtskilliga timmar med vänner som gått igenom tuffa tider.  Jag har gjort vad jag kunnat för att hjälpa och stötta. Jag har ringt, kommit förbi, aldrig tvekat. Men jobbiga tider går över. Och då behövs jag inte längre.

Kanske låter jag bitter och elak... men nog önskar man att någon skulle orka fråga "Hur mår du egentligen?" och faktiskt vilja lyssna på svaret....

Självkritik, misslyckanden och skam...den som ger sig!

Jag skäms.
Egentligen inte över mig själv. Inte över den jag är. Men över alla mina misslyckanden.
Jag skäms över att jag har en kropp som vägrar samarbeta. Som gång på gång får mig att ge upp. Att resignera.

Jag är så kluven till det här med kroppsuppfattning, vikt, hälsa och träning. För vems skull??
Mitt stora problem är egentligen inte att jag är fet. Det är liksom jag. Jag är "den där tjocka". Mitt problem är andras bild av överviktiga människor. Fet = ohälsosam i de flestas ögon. Och visst kan de ha rätt på sätt och vis. Självklart är det inte bra för kroppen att dra runt på en massa extra fläsk. Jag är sjukligt fet MEN jag är inte sjuk!
Så länge jag kan komma ihåg har jag lidit av min övervikt. Jag har gjort vad jag kan för att bekämpa den. För att passa in. För att duga. För att bevisa, både för mig själv och för alla andra att jag duger. Jag äter bra kost. Jag tränar. Jag lever aktivt. Men jag går inte på några plågsamma svältkurer. Mitt mål är och förblir att MÅ bra. Och det gör jag. Hälsomässigt finns det inga fel att hitta. Min ryggvärk hör inte ihop med övervikten.  Inte ens mina onda knän har fart illa av min tyngd. Jag har perfekta värden på allt mätbart och en betydande muskelprocent. Läkarna har sagt till mig att min kropp mår bra och att jag hellre ska fortsätta som jag gör än fokusera på viktnedgång.  Risken är då att energin till träning skulle ta slut.... och det skulle vara betydligt sämre för min kropp.
Så... jag äter bra mat med ett helt okej snittintag på kalorierna. Jo, jag har full koll på dem.... Efter närmare 30 års viktkamp är det svårt att låta bli. Jag kan det mesta som har med kost och nutrition att göra och har läst åtskilliga studier och teorier som ligger till grund för diverse olika kostråd. 
Jag är påläst. Och jag är träningsvan.
Jag har tränat mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Det är kul att träna. Och inte bara det, jag BEHÖVER träna. Det är min livförsäkring. Min smärtlindring. Och något av de få saker som kan få mig att känna mig riktigt jäkla nöjd över mig själv! Om det går bra, vill säga. För ofta gör det inte det.  Ofta känner jag mig sviken av min kropp. Den vägrar samarbeta. Vi är inte på samma sida. Jag försöker ge den allt den behöver. Näringsrikt kost, tillräckligt med vila och så träningen då. Ofta slutar mina satsningar i tårar och frustration. Jag känner mig verkligen som en riklig looser. Jag klarar inte av att fullfölja. Jag ger upp. Jag misslyckas. Och jag läser avsmak i andras ansikten. Men det är ingenting mot avsmaken i mitt eget hjärta. Jag hatar att min kropp vägrar ge mig någon belöning. Jag avskyr valkarna, som bara växer trots att jag senaste året tränat mer och ätit bättre än någonsin förut. Ingen kan förklara det. Ingen vill förklara det. Men egentligen handlar det om att ingen vågar. För folk tror att jag ljuger. Det är inte konstigt. Det skulle jag med tro. Det är klart att jag sitter hemma i soffan och äter chips istället för att träna. Det förstår ju vem som helst. Annars går man ju inte upp i vikt. Eller...?

Så jag tänkte att jag ville sätta upp mätbara mål. Synliga mål. Det landade i ett försök till tjejklassikern.  Jag tänkte, att ingen kan väl fortsätta tro att jag är en lat soffpotatis om jag genomför en tjejklassiker. Superkul!!
Men att lära sig åka skidor från noll, under en i stort sett snöfri vinter var mer än jag klarade. Att det dessutom sammanföll med ett av mina värsta smärtskov hittills gjorde att jag fick vika mig. Ingen tjejvasa i år. Så enormt besviken. Men fast besluten att köra nästa år i stället!

Det hjälper dock inte. Jag har ju redan misslyckats. Jag vågade inte ens försöka. Jag var för dålig. För värdelös. Jante  parkerade på min axel och skriker i mitt öra: Trodde du verkligen att ett fläskberg skulle klara det där?? Vem tror du att du är?? Du borde skämmas! Lämna sånt till de som klarar av det. Göm dig i en vrå med chipspåsen där du hör hemma och spring inte ivägen för äkta träningsmänniskor på gymmet! Du är en förlorare. Du platsar inte!!

De svider. Lusten att prestera försvann. Det är redan försent att bevisa att jag kan, jag har ju redan misslyckats. De få som faktiskt trodde på mig tycks också ha gett upp på mig nu. Peppen och de uppmuntrande tillropen har tystnat. Istället får jag gång på gång höra att det nog var "lika bra". Att jag ska lyssna på min kropp.

Jag undrar bara varför? Varför ska jag lyssna på min kropp när den aldrig lyssnar på mig?
Jag skäms. Över mig själv. Över mina misslyckanden. Över mina påstådda bortförklaringar. Och över min kropp.

Men samtidigt vet jag att det inte är något alternativ att ge upp. Jag kanske backar från andras uppmärksamhet. Men jag måste fortsätta min kamp. För hade jag inte kämpat mot min kropp hela livet, hade jag resignerat och satt mig i soffan istället, då hade jag förmodligen inte levt idag. Då hade inte min kropp orkat allt den gått igenom. Det är min förbannade skyldighet att fortsätta kampen! Att svälja skammen och tårarna. Att resa mig en gång till. Att fortsätta blunda för de föraktfulla blickarna och flinen på gymmet.
Och inte lyssna på omvärldens fördomar.
För min skull.

Att bli lämnad

Ensamhet är en märklig företeelse. Den kommer i så många former... Ungefär som moln.
Självvald ensamhet. Ensamhet i tvåsamhet. Total ensamhet. Skön ensamhet. Ensamhet i sorg. Ensam i en folksamling. Känsla av ensamhet. Ja... det finns nog lika många ensamhetsarter som hundraser skulle jag tro.

Just nu upplever jag flera ensamhetskänslor samtidigt.
Jag är ensam några dagar, för att min man inte är hemma. Det är inte en helt negativ form av ensamhet. Ganska skönt till och med. Sålänge det inte händer för ofta. Vi har ju trots allt valt att leva ihop.

Jag känner också en längtan efter ännu mer ensamhet. En total ensamhet. Eller är det kanske en total stillhet och avkoppling jag längtar efter? Mammatjatsfri. Slippa prata med någon alls! Min drömsemester just nu är nog en retreat. .. En semester helt i mitt eget sällskap. Med mina egna behov i fokus.
Vilka det nu är....
Sova, kanske? Läsa? Tänka? Träna? Ibland roar jag mig med att drömma om det där.... vad jag skulle göra om jag fick några dagar med tom tid. Inga måsten. Ingen planering. Bara jag i en oändlig, flytande parallell verklighet.
Jisses så trist!! För mina behov innefattar ju barnkramar,  middagskaos, våta regnkläder, doften av nytvättat... och nerkissade små underkläder. Min familj. Och mina vänner. Mina vänner är en stor del av mina behov.
Och däri ligger den tyngsta formen av ensamhet som jag erfar just nu. Den är delvis självvald. Och obegriplig.
Jag har många vänner. Nära vänner. Vackra människor som orkar bry sig om. Som finns. Som får mig att skratta. Och gråta. Sådär som det ska vara med vänner.
Men för ett år sedan förlorade jag den vän som stod mig allra närmast. Den som visste allt. Som har hållt min hand och torkar mina tårar genom de allra tyngsta stunder och som skrattat med mig nästa sekund. Som jag litade på med mitt liv. Som aldrig någonsin skulle svika. Och som jag kunde göra detsamma för. Ni vet, den där innerliga ömsesidigheten. 
Sen försvann hon. Plötsligt och obarmhärtigt. Och mitt i sorgen kände jag mig så grymt sviken. När jag som mest behövde henne för att lindra smärtan var det istället på grund av henne som den fanns. Jag var så vilsen. Och så fruktansvärt ensam. Smärtan var på en nivå jag inte kan beskriva.
Mina andra vänner var fantastiska. De stöttade. Kramade. Fanns.
Men allt eftersom månaderna gått har jag byggt upp en distans. Jag har inte orkat. Inte vågat. Det känns tryggare att bara lita på sig själv. Att öppna sig, vara naket ärlig, sätta ord på sina rädslor, gör mig sårbar. Jag kan inte riskera att bli lämnad ensam i ett svart hål med mina känslor igen.
Mina vänner är så fina! Med dem skrattar jag, pratar, har roligt med och spyr galla över livet förtretligheter. Men den där innerliga förtroligheten klarar jag inte av. Att ämna ut mig totalt och känna mig trygg med det. Jag kan inte...
Jag kan inte åka hem till någon mitt i natten och fulgråta i deras soffa över en kopp te. Inte för att jag inte vill. För att jag inte orkar. För hur skulle jag klara att bli lämnad av någon så nära igen?  Det känns tryggare med distans just nu.
Jag hoppas att det går över. Att det blir bättre. Att jag vågar lita på livet igen. För denna ensamhet är förlamande.....

Sömnbrist hör småbarnsåren till

Jobbdag.
Klockan var ställd på 06. Tänkte unna mig lite sovmorgon och tokstressa lite, istället för att gå upp en halvtimma tidigare.
Vid halv fem kommer katten in och skriker uppfodrande på mat trots att matskålen är halvfull. Det har ju faktiskt legat där hela natten! Gammalt ju!
Hunden vaknar förståss och skäller lite halvhjärtat på kattskrället. Masar mig upp och fyller på mer mat bara för att få tyst på honom så hunden också kan bli tyst. Åter i säng.
vid fem vaknar jag av att hunden gnager på treåringens docka alldeles nedanför min säng. Plast är inte värst nyttigt för valpar. Kliver upp och tar ifrån honom den. Konstaterar att dockor inte är lika söta med upptuggat ansikte. Slänger dockan i soptunnan. Ramlar i säng igen.
Tjugo minuter senare hör jag lilla vovven tassa omkring lite oroligt. Till slut börjar han gå upp för trappan. Jag vet vad det betyder. Har ingen större lust att torka skit inne, så jag närmast skuttar ur sängen, graciös som en halt elefant, och lockar ner honom igen med en viskande hypergullenuttig röst för att inte väcka familjen. Lyckas hinna sjasa ut honom i trädgården ca två sekunder innan han gör sina behov. Han gillar inte att gå ut själv så man får vackert följa mig. Finner mig plötsligt stående i enbart trosor på trappen, lätt huttrande i den 7-gradiga ljumma midsommarnatten. Eller midsommardagsmorgonen kanske det ändå klassas som. Tur att de flesta ändå anser att halv sex är i det närmaste natt, för våran trapp är inte så värst insynsskyddad....

Skiter i att lägga mig igen utan häller istället upp en kopp kaffe och sväljer ner mina tabletter. Sitter en stund och försöker intala mig att jag säkert har sovit alldeles tillräckligt. Mina barn sover ju hela nätterna så ingen sömnbrist här minsann!

Ankommer jobbet i god tid. Fullt ös i telefonerna idag. Blir väl så när alla affärer är stängda. Folk behöver ju sysselsätta sig med något!
Stannar till hos T på väg hem och spyr lite galla över hela det här fenomenet med ex och utökade familjer. Ett jäkla strul är vad det är! Vi bestämmer oss för att i våra nästa liv ska vi låta bli att skaffa oss ex. Då ska vi hitta den perfekta mannen direkt! Längtar redan!

Maten färdig när jag kommer hem! Fantastiskt! Tjo och tjim! Matro har jag glömt vad det betyder.... eller är det den där stunden när alla faktiskt sitter ner samtidigt och är nöjda med vad de har på tallriken så man hinner fråga sin make hur hans dag har varit? Isåfall hade vi matro en lång stund idag! Inte så lång att han hann svara, men ändå!

Borde träna. Skulle bara slänga in några maskiner tvätt först. Passade på att vrida till knät. Gjorde ont. Kunde inte gå. Hamnade i soffan istället för på cykeln efter barnnattningarna.
Tänker att jag ska släpa mig till sängen strax.... funderar på om jag ens behöver ställa något alarm. Jag har ju många frivilliga levande väckarklockor!

Godnatt!

Midsommar

Midsommarafton idag.

Jag har jobbat massor i veckan, och fick även hoppa in extra igår. Blev tvungen att lämna över midsommarplanerandet till mannen.
Så när jag slog upp ögonen i morse hade han tagit reda på var det ordnades midsommardans. Dessutom hade han skaffat färskpotatis och sill till lunch.
Perfekt! Om man tycker om sill.... och tycker mackor duger fint som midsommarmiddag... och att jordgubbar är överskattat. Om man dessutom inte har något emot att hela huset är uppochner och att barnen inte har rena kläder sjunker stressnivån märkbart.
Men istället KAN man ju råka tjura ihop en aning. Det ger liksom ett så idylliskt skimmer över midsommar.... typ. Sedan kan man samla familjen runt bordet och ta ett allvarligt prat om att nu, minsann, fick de se till att anstränga sig lite och baskemej ha en trevlig och mysig och perfekt dag! Möjligtvis med en liten ton av irritation... men bara liiiite.
Mannen iväg till affären efter jordgubbar, sillalternativ och grillattiraljer till kvällen. Tonåring och barn satta i städtjänst. Mamma stresstvättar finkläder och stryker dem torra.
Efter ett par timmar står lunchen på bordet och alla lyckas nästan sitta ner samtidigt innan treåringen ätit färdigt och lämnar sällskapet.
Inpackning i bilen för avfärd till dans runt en stor fallossymbol, för barnens skull. På väg dit kräks valpen i bilen. Det sammanfattar ganska bra vad han tycker om bilåkande.
Sedan köper vi svindyrt kaffe och torra bullar och fikar tillsammans i en fantastisk miljö. Som tyvärr var lite svår att njuta av fullt ut i 12 grader, snålblåst och tunga moln. Men med jackor på och ihärdig dans runt stången blev vi ändå inte helt djupfrysta! Lilla vovven hittade massor av nya potentiella vänner. De dög iallafall att skälla på!
Med nöjda barn i bilen åkte vi hemåt och tände grillen. Efter maten grillade vi jordgubbar och marsmallows till efterrätt. Populärt bland barnen, lagom avancerat och riktigt gott!

Nu har barnen nattats. Förväntningarna inför den fantastiska midsommaraftonen tog  musten ur dem så humöret blev därefter. Då är det dags att sova. Otroligt nog blev det inga stora protester. Så nu firar vi resten av denna kväll i soffan, innan kudden lockar för mycket. I morgon ringer klockan halv sex för en ny arbetsdag.

Hoppas ni alla har haft en lika bra midsommar som vi, helt efter era egna förutsättningar!